Jag brukar aldrig gå fel i skogen, även om det är första gången jag är på platsen. Jag hittar alltid tillbaka. Brukar skylla det på att jag har brevduvehjärna. Dock funkar det INTE i en storstad. Men visst kan det klicka ...
Råkade ut för nått liknade för en herrans massa år sedan innan vi skaffade barn. Sambon o jag åkte ut till mitt favorit trattkantarellställe ute i Kolmårdskogarna strax ovanför Åby. Tjejen, som har otroligt dåligt lokalsinne hade tjatat om att vi skulle ta med en kompass. Detta hade jag kategoriskt sagt nej till "det är ju bara ett par meter in i skogen från vägen" var min förklaring.
Nåja, vi lämnade bilen och grusvägen och riktade blicken mot marken för trattisar är svåra att hitta. Men hittar man en så är lyckan gjord. Vi gick längre och längre in i skogen, men hittade inte så mycket. Plötsligen öppnade sig himlen och regnet vräkte ned och vi bestämd oss för att gå till bilen. Men var var den då? Jag brukar alltid orientera mig efter solen och mitt lokalsinne brukar aldrig svika mig, men nu när regnet vräkte ned och allt såg likadant ut så blev det plötsligt marigt värre. Jag valde ut en riktning som jag trodde var rätt o sen började vi knata. Efter en 20 minuter så insåg jag att vi gått fel. Pinsamt värre och ingen kompass hade vi och att börja leta efter myrstackar och mossa på träden var ingen option när sikten var minimal. Men lika plötsligt som regnet börjat så upphörde det och snart sken solen genom en glipa i molntäcket. Samtidigt kom vi fram till en liten skogsväg. Äntligen kickad lokalsinnet in - "vi ska vänster så kommer vi till den större vägen" sa jag självsäkert. Och banne mig om jag inte hade rätt - eller rättare sagt min brevduvehjärna hade rätt. Snart var vi framme vid vägen och strax var vi vid bilen. Vi hade gott parallelt med vägen i ös regnet.
Nåja, blev väl en liten omväg på 30 minuter och en väldigt klen utdelning av svamp.
