Så har man då ryckt in i det militära igen, denna gången var jag ensam och saknaden efter mina gamla stridskamrater var stor.
Kaserngården var full av unga rekryter som modiga och kaxiga sprang runt och lekte med de tilldelade vapnen.
Vänta ni bara tänkte jag - som visste vad som väntade oss på Ivo Jimas stränder. Vid tidigare strider om den ön hade många av mina kamrater stupat och deras ben vitnade nu längs med stränderna och de utskjutande klipporna.
Snart befann vi oss på hangarfaryget som tog oss ut mot den fördömda ön. Jag kontrollerade återigen mitt gevär och att kikarsiktet satt som det skulle. Denna gången skulle jag fungera som eldledare för artilleriet och ingenting fick gå fel. Vi gick i båtarna och snart befann vi oss ute på öppet vatten med siktet inställt mot den västra delen av stranden. Här stormade vi fram och intog ganska så snart vårt mål. Vår flagga hissades som tecken på att vi skapat vårt första brohuvud på ön. Japanerna skickade fram lite pansar- men vårt artilleri från jagaren sköt dem i småbitar och vi kunde båbörja framryckningen mot japsens flygfält. Här fick jag nu mina order från befälet att tillsamans med en av de nya rekryterna rycka fram mot en av höjderna som omgav flygfältet och leda elden åt vår jagare som låg en bit ute till havs. Vårt eget flyg dånade fram över våra huvuden och vi såg dem skjuta ner en av fiendens jaktplan. När vi kom upp på höjden riktade jag genast kikaren mot vårt mål och skickade eldlednings order ut till befälet på jagaren. De svarde så gott som genast och snart hörde vi de första tunga granaterna vissla högt över våra huvuden. Elden låg lite för högt och vi sände ut en korrigerings order. Detta uppfattades på fartyget och nästa salva låg mitt i målet. Vi såg hur en av fiendens stridsvagnar flög i tusen bitar och hur en mängd soldarer stupade av splittret från den tunga granaten. Strax därefter anföll vårt flyg och sopade undan de flesta fienderna, vårt infanteri stormade fram över fältet och slog obarhärtigt ihjäl de förvirrade fienderna som var kvar. Snart vajade vår fana över flygfältet och vi kunde börja flyga in förstärkningar. I den förvirring som hade varit, hade jag inte märkt att min nya kamrat hade stupat med en kula mellan ögonen och nu låg han som ett formlöst bylte vis sidan av vägen. Ingen tid för att sörja fanns och jag fick strax nya order, nu skulle resten av ön röjas upp så att vi kunde anfalla höjden på öns norra sida. Där hade japsen bitit sig fast och hade tungt artilleri, pansar och bunkers samt taggtråd runt så gott som hela höjden. Jag gav eldledning till jagaren och snart började granaterna hagla ner över de gula fienderna. I mitt kikarsikte fick jag syn på en av dessa nippons söner när han förberedde en minering. Lugnt tog jag sikte och precis när jag andades ut lät jag skottet gå, kulan tog honom mitt i huvudet och han stupade för sin Kejsare med ett förvånat utryck i det som var kvar av ansiktet. Vårt artilleri och våra tappra flygare malde tillsammans ner kullen och dess försvarare. Sälv lät jag mitt gevär tala många gånger och det var inte så få fiender som dog för min hand den dagen. I skymmningen kunde vi storma och intaga fiendes näste. De hade gjort ett tappert motstånd och många av våra kamrater låg döda runt om på ön. Men striden var över för denna gången och vi som hade överlevt kunde påbörja vår välbehövliga vila, innan vi skulle vidare till Afrikas öknar och försvara Tobruk.
Så vad väntar du på, leta fram spelet ur gömmorna och anslut dig till de stridande OG strykorna, Kanske kan vi till och med få till ett kubelvagen race
