Det var en gång en man som hade ett sjukligt stort begär av vita bönor i
tomatsås. Han älskade verkligen bönor, men de resulterade alltid i pinsamma
och ibland livliga biverkningar.
En dag träffade han kvinnan i sitt liv. När det gick upp för honom att
giftermål var en naturlig följd, tänkte han för sig själv: 'Hon kommer
aldrig att acceptera mina vita bönor med tillhörande effekter'.
Han tog beslutet att kvinnan var värd att offra allt för, och slutade att
äta bönor. Kort efter det gifte sig paret lyckligt.
Några månader senare, när mannen var på väg hem från jobbet, gick hans bil
sönder och eftersom de bodde på landet, ringde han sin fru och sa att han
skulle bli sen eftersom han blev tvungen att gå hem.
På vägen hem gick han förbi en liten restaurang. Hans näsborrar fylldes av
den (för honom) underbara doften av vita bönor i tomatsås!
Då han fortfarande hade flera kilometer kvar att promenera innan han
kom hem, tänkte han att han nog skulle hinna "gå av sig" alla oönskade
effekter. Han gick in på restaurangen med skälvande steg och beställde en
tredubbel portion med bönor.
Hela vägen hem var en utdragen vädersläppning. Han puttrade upp och ner för
backarna i ett härligt lyckorus. När han närmade sig sin uppfart kände han
sig tämligen säker igen.
Hans fru mötte honom i dörren och verkade lite uppspelt. Hon utbrast,
"Älskling, jag har ordnat en underbar överraskning till middagen ikväll"!
Hon band för hans ögon, och förde honom till hans plats vid änden av
bordet. Hon fick honom att lova att inte tjuvkika. I samma ögonblick kände
han att han hade ytterligare utsläpp på gång.
Just när hon skulle ta bort ögonbindeln, så ringde telefonen. Hon avkrävde
återigen löfte om att han inte skulle tjuvkika och gick och svarade.
Mannen tog tillfället i akt och flyttade vikten till ena benet och släppte
lös. Den var inte bara högljudd, utan även mogen som ett ruttet ägg.
Han hade svårt att andas och trevade efter sin servett och viftade
frenetiskt i luften runt omkring sig. Han började just att återhämta sig,
när han fick behov igen. Han lyfte på ena skinkan och "brrriiiiiiippppp"!.
Det lät som en dieselmotor på högvarv och luktade värre. För att förhindra
kvävning fläktade han med armarna ett tag i förhoppning om att lukten
skulle försvinna. Saker och ting hade nästan återgått till det normala när
det var dags igen. Återigen lyfte han på skinkan och släppte loss. Den här
var en prisvinnare; rutorna skallrade, tallrikarna på bordet skakade och en
minut senare var blommorna i fönstren döda.
Medan han höll ett öra på samtalet i hallen, och samtidigt höll sitt löfte
om att inte tjuvkika så fortsatte han att ge efter för sina behov i ca 10
minuter.
När han hörde att samtalet höll på att avslutas (samtidigt som hans
ensamhet och frihet tog slut), lade han sin servett snyggt tillrätta i knät
och log förnöjt. Hela han utstrålade oskyldighet när hans fru kom in i
rummet.
Hon bad om ursäkt för dröjsmålet och frågade om han tjuvkikat på maten.
Nöjd med hans löfteshållande, tog hon bort bindeln och utbrast
"Surprise!!!"
Till mannens förskräckelse satt det tolv inbjudna middagsgäster runt
bordet.
