Fan vilka konserter!
Vilken känsla att stå längst fram å ha Steve Harris kanske 2-3 meter framför en!
MÄKTIGT!
Då är det lätt hänt att det går i byxan...
Då jag (milt sagt) var bakis i fredags (var på Slayer i torsdags) så nöjde jag mig med att snällt stå vid mixerbordet.
Men lördagen spenderade jag frontrow.
Otroligt kul att få se dem på nära håll.
Dave & Adrian är coola som vanligt, Bruce är magisk...publiken lyder minsta vink.
Steve Harris är Gud!
Efter lördagens konsert skulle jag ta en israelisk maidenkamrat till Ice Hotel Bar vid centralen för lite påfyllning & kyla.
När vi då passerar Radisson hotel...vem kliver ut framför snoken om inte: Bruce Dickinson
Nej, inga autografer eller nåt sådant...nöjde mig med att titta å le som om jag mött något gudomligt. Jag får ju träffa honom 2-3/12 när jag flyger med Bruce Air till Milano!
Då är det bara att sitta ner å vänta på nästa konsert på globen.
Denna gång blir det en löjlig sittplats. Men det e nog vad min gamla kropp behöver.
Jag börjar bli för gammal för hårdrock...