GERMANIA
Hur GERMANERNA blev HERRAR över ROM !
Den stora germanska folkvandringen är det namn man brukar använda om de väldiga germanskarornas vilda krigartåg och bosättning i framför allt de västra delarna av det romerska riket under den tidrymd som ligger mellan de asiatiska hunnernas infall i Europa 375 e. Kr. och longobardernas erövring av Italien 568. I själva verket utgör dessa vandringar endast kulmen av en då sedan ett halvt årtusende pågående process, romarrikets germanisering.
Redan omkr. 230 före vår tideräkning hör vi talas om att germaner uppträder så långt söderut som i svartahavstrakterna, men först omkring 200 f. Kr. lämnar oss de klassiska författarna de första gripbara upplysningarna om några germanfolk. Då är det kimbrer och teutoner, åtminstone de förra ursprungligen jylländare, "som nu utgöto sig som ett oväder över Gallien och Italien".
Romarna lyckades väl denna gång hejda dem, men med längre eller kortare mellanrum upprepades germaninfallen, och först när romarna upprättat en ordentlig gränsspärr, Rhen-Donaulinjen, fick de fred för en längre tid.
Germanerna genomsyrar Rom
Men om gränsen var spärrad för krigshärarna, så var den ingalunda spärrad för enskilda personer. Ofta har man tidigare tänkt sig germanerna som vildar, nakna eller klädda i djurhudar, men det är en gammal vanföreställning, som inte har mycket att skaffa med verkligheten. Det var ingalunda sådana vildar som från tiden omkring 200 f. Kr. i allt större utsträckning från germanskt område flyttade in i romarriket. Det var visserligen till att börja med huvudsakligen som slavar de kom dit, men allteftersom det romerska folket förvekligades och försoffades, ökades germanernas antal och inflytande i romerska riket, och ofta flyttade hela stammar in. Varken hären eller jordbruket kunde fylla sitt behov av folk inom romarnas egna led. I denna germanisering låg en fara, som romarna ej insåg eller i varje fall ej kunde motverka; marken förbereddes för den kommande stora folkvandringen.
Germanerna som folk
Bortom romarrikets nordgräns började de mörka skogarna, som söderns stadsbor kände endast genom hörsägen. Därborta bodde människor, som talade ungefär samma "urgermanska" språk men som var splittrade på en mängd olika stammar. Nu vandrar de bokstavligen in i historien och gör om Europas karta.
Till skillnad från romarna, som var medborgare i en nation, levde germanerna i familjegrupper, där den sammanhållande lojaliteten gällde ätten. De bodde på ensamgårdar eller i små byar. Till en början erkändes ingen enskild äganderätt till jorden, utan åkerfälten var allmän egendom, även om de brukades familjevis. De användes så länge de bar rimlig gröda, sedan lämnades de att växa igen medan
nya åkrar svedjades i skogen. Efter hand som befolkningen växte måste detta rörliga jordbruk upphöra, och varje familj försäkra sig om egna fält. Men betesmarkerna förblev gemensamma - "allmänningar" - liksom rätten att driva svinen till skogs för att böka efter ollon och rätten att jaga och fiska i nejden. Kött var germanernas livrätt, kreatursbeståndet angav en gårds ställning. Dock var det gröt och välling som höll kropp och själ samman under den magra delen av året.