En normalt utvecklad man har skäggväxt. Den man, som ej har det, är ofullgången, fysiskt defekt.
Skäggväxten har sin stora inverkan på den andliga energien. Mannen med normal skäggväxt är av en kraftigare vilja än den skägglöse. I Orienten kan ingen man, som saknar helskägg, bli hövding.
Att gå slätrakad är följaktligen att ta till förebild de svagare utvecklade männen. Men det är också okunnighet om den stora gåva mannen fått i skägget. Skägget är ett utsöndringsmedel. Genom varje skäggstrå äger beständigt en avsöndring av kroppsavfall rum. Allt kroppsavfall är trötthetsämnen. Ju närmare dessa äro placerade hjärnan, dess större obehag bereda de oss. Den man, som rakar sig, har berövat sin kropp en av möjligheterna att avlägsna detta kroppsavfall.
Skägget är elektriskt ledande. Få ana, vilka oerhörda fysiska livsvärden man har i den elektriska ström, som beständigt omspolar mannen med helskägg. Skägget är skydd för tänderna. Hållas käkar och tandkött varma, äger där en livlig blodcirkulation rum, tänderna bli alltså bättre närda och hålla längre. Men dessutom skyddar skägget för reumatiska affektioner i kindmuskler, käkar och hela tand-trakten. På grund av sin elektriska och värmeledande egenskap är skägget också ett skydd mot nervösa ansiktslidanden (ryckningar, värk o.s.v.). Mannens ömtåligaste organ är struphuvudet. Det är inkörsporten för de flesta hals- och bröstlidanden. Det struphuvud, som är berövat sitt skyddande omhölje i skägget, har aldrig normal värme. Blodcirkulationen är alltså svagare än den borde vara, vilket är ett försvagande av organet. Men därjämte saknar det också det skydd mot bakterier, som möta oss i miljarder i varje spårvagn, varje järnvägskupé, varje kontor eller butik, varje samlingslokal. Har man normal cirkulation i organet, ditför blodet försvarsmedel mot de bakterier, vi aldrig kunna undgå. Kan blodet ej ditföra dessa skyddsmedel, ta bakterierna fäste i struphuvudet och praktisera sig därifrån till de delar av kroppen, där de kunna finna lämpliga angreppspunkter. Men även rent direkt skadas man av att gå med oskyddat struphuvud. Förkylningarna börja ofta just där.
Den, som rakar sig, går ständigt omkring med sårig hud. Det borde anses fult, men vanan att se så många män sådana har förslöat iakttagelseförmågan. Den såriga huden är en inkörsport för allehanda bakterier. Om naturen får sköta en blessyr, så förser den densamma med en skyddsskorpa i sårkakan -- läkare och fältskärer bruka för samma ändamål diverse medel, som hindra luftbakterietillförseln; och alla omtänksamma människor gå med ett engelskt plåster i plånboken för att genast stänga dörren för bakterierna, om de skulle få ett sår. Men den skägglöse låter beständigt riva upp såret och går omkring med det och tror till på köpet, att det är fint. Han har sin egen tvålkopp hos skinnskraparen, och tror sig visst vara skyddad för bakterierna därmed! Heliga enfald! Skulle bakterierna i grannens kopp genera sig för att utvandra till hans? Och hans tvålkopp skyddar inte de rakades commune bonum, som utgöres av rakkniven och som nyss skrapat en syfilit, en tuberkulös eller en man med ekzem.
Naturen har försett mannen med skägg för att skydda honom för faror, för vilka han på grund av sin fysiska läggning och bestämmelse är särskilt utsatt. Att raka sig är därför att våldföra sig på naturen. Varje försök att korrigera naturen är dömt att misslyckas -- den, som gör det, har gått för bittida från mästaren. Straffet för denna modenyck -- som står i nivå med stubbandet av hästens svans, mopsens klippning som lejon och annan stympning -- kommer ej genast. Men det uteblir aldrig, liksom den ödmjuka lydnaden för hälsolagarna alltid medför sin belöning.
Alla normala kvinnor tycka om män med skäggväxt. De känna instinktivt, att blott dessa äro de riktiga karlarne. Det är för kvinnan en stor njutning att få stryka sin lena kind mot mannens skägg. Och hon tycker, som det franska ordspråket säger: "En kyss utan skägg är ett ägg utan salt".
