En riktigt sjysst grej är ju också att festivalen är tillräckligt liten för att man ska komma nära om man vill, och det utan att behöva trängas särskilt mycket! Det gick till och med att stå i ölhagen och ha full utsikt mot scenen!
I efterhand lär vi ju mest garva åt hur vi sprang runt med Entombeds vip-armband större delen av helgen (courtesy of broder TEX) - utan att någonsin lyckas hitta in till något vip-område...
...samt förstås hur vi "blev tvungna" att hjälpa till att raida kylskåpet i deras loge när de skulle dra efter spelningen, eftersom de till sin egen ohöljda förvåning hade fått allt som stod i ridern och plötsligt hade tio minuter på sig att tömma lokalen! Naturligtvis stuvades de fulla öllådorna in i Entombeds egen buss, men vi kunde glatt kånka iväg till metallomobilen med en svart sopsäck innehållande ett inte oföraktligt antal öl, chaufförscola och lite snacks!
Och Thin Lizzy utan Phil Lynott (och Gary Moore) är som Thin Lizzy med John Sykes.
Det kan självklart aldrig bli detsamma, men Sykes röst låter tillräckligt likt Lynotts (utan att han går in för att försöka kopiera) för att det ska funka ändå på något sätt, rent nostalgiskt. Jag skulle vilja hävda att John Sykes faktiskt gör en riktig kulturgärning, eftersom Thin Lizzy utan honom idag sannolikt bara skulle vara ett "coverband" (och John Sykes skulle ju utan problem kunna ägna sig åt någonting annat, mer "artistiskt fritt", om han ville). Thin Lizzy var helt okej, typ, det var skoj att se dem, och det funkade bättre än jag trodde.
