Eftersom minnet vanligtvis är bra men kort, tänkte jag sammanfatta något av gårdagens Duncan-taktik för framtida bruk.
Lite research gav vid handen att Duncan the Black egentligen har två problematiska sidor: 1) alla äckliga respawnande spririts runt omkring honom, och 2) hans monsterskill - "Duncans Defense" - som alltid är aktiv och som lite lagom sjysst skickar tillbaka 100% av all skada han tillfogas tillbaka till källan.
För att komma till rätta med 1) (Duncans spiritkompisar) använde vi oss dels av den naturliga terrängen, det vill säga hörnet under trappan nedanför Duncans plattform, och dels av den av Formy föreslagna metoden att med hjälp av assassinskills flytta de enda spirits som når in dit (de som står nedanför trappan, intill ett träd eller dylikt). Efter att vi sakta men säkert tömt området på Stone Summit och popup-spöken flyttade Roffo och Crimson snabbt dessa upp på plattformen till de andra med hjälp av en kombination av "Swap" och "Recall". Hur smidigt som helst!
Därefter kunde vi flagga Dunkis och Talkis i skydd av plattformskanten, tillräckligt nära trapphörnet för att kunna nå dit med helning och tillräckligt långt bort för att vara ur vägen för Duncans läskiga ritualistspikes.
När det kommer till 2) (Duncans Defense) är det förstås lifestealing och degen som gäller i första hand, och den som vill göra skada bör vara medveten om att den kommer tillbaka rätt i huvudet på en, och därför rätta sitt anfallande efter detta!
Utöver detta gör Duncans "vanliga" ritualistskills ont så det räcker och blir över. Det fräser till och så är man platt, om man missar att flytta sig ur ett spirit rift eller dylikt.
Mot detta använde vi två saker: interrupts (så klart) och Protective Spirit, som ju filtrerar bort en stor del av inkommande skada.
Båda munkarna hade Protective Spirit och vi var dessutom disciplinerade nog att låta dem arbeta främst mot de casters som stod i trapphörnet och således inom räckhåll för Duncan. Roffos krigare kunde till exempel i det läget endast bidra med att dö vid Duncans fötter (för att fylla kraven för necrons Signet of Sorrow) och sedan gå ut och röka medan han väntade på att striden skulle ta slut.
Sammanfattningsvis är det en astråkig strid – ett långsamt nötande utan utrymme för improvisation – men faktum är att om man på grund av sitt profession inte kan bidra just i detta skede, så ska man inte försöka heller. Alla som befinner sig uppe på plattformen eller drar onödig aggro hjälper effektivt till att sänka de casters som nöter ner Duncan, genom att ta helning från dem.
Så vad hade vi? Jag är lite osäker på vad alla andra egentligen sysslade med, men ni kan säkert fylla i (och nu har jag inte brytt mig om allt annat vi bar på för att försöka ta oss fram till Duncan, utan bara vad som användes under slutstriden):
- En Necro med Spoil Victor/Signet of Sorrow/Pain Inverter (+ Signet of Lost Souls och Protective Spirit) (jag)
- En Healerhero utökad med Protective Spirit. (Dunkoro)
- En Protectorhero med Protective Spirit. (Tahlkora)
- En Inspiration-interrupter (jag prioriterade energi framför damage) med lite Backfire o. dyl. (Gwen)
- En Ranger med degen och några interrupts, om jag inte missminner mig, samt med Swap och Recall för flyttandet av spirits (Crimson)
- En Ele med Maelstrom, Vanguard Assassin Support och Pain Inverter, bland annat (Felladin)
- En Warrior som var villig att dö på rätt ställe, och som flyttade spirits med Swap och Recall (Roffo)
- En Master of Whispers som jag är rätt osäker på vad han gjorde.
Var Crimson och hans Master of Whispers befann sig under striden vet jag inte riktigt, men jag flaggade munkarna enligt ovan, och jag uppfattar det som att Felladin stod i närheten av dem. Jag och Gwen stod i trapphörnet, och Roffo låg som sagt ärofyllt död vid Duncans fötter.
Tja, och striden var som sagt trist. Det tog sin lilla stund, men all heder åt interrupters, för inte ett enda Spirit Rift slank igenom så vitt jag såg, och mycket annat stoppades också upp. Och munkarna höll Protective Spirit på åtminstone mig så gott som hela tiden, så jag behövde ytterst sällan tänka på att begagna min egen. Om ni andra har något att klaga på så får ni väl ta med er egna munkar nästa gång.
När vi väl var "i position" var det en promenadseger, helt enkelt. Fast en promenad på ett skittråkigt ställe, som E4:an mellan Gävle och Söderhamn ungefär...
Vägen dit var förstås en annan femma. Men nu när vi vet ganska precis vad vi behöver på slutet, kan vi lassa på mer dps för att ta oss dit. Och nästa gång kan vi ju försöka komma ihåg Frozen Soil redan från början...
