Hahaha! Och jag skulle förstås välja en katt framför en hund vilken dag som helst!
Min bror kobonden har en sambo som har en Bordercollie (han svär på att det inte är hans...) och den förhöjer veeeeerkligen trivseln hemma hos dem - den slickar en på fötterna när man sitter och äter, den luktar blöt päls och gammal koskit, den far runt som ett skållat troll så fort den får chansen, och är dessutom orsaken till att allt stämningen vid alla samkväm ofelbart förhöjs med rytanden i stil med "VIIIIIILLEMAN!!! NEEEEJ SA JAG! GÅÅÅÅ OCH LÄGG DIG!!!".
Okej, lite söt är den väl, och förvisso stjärna i sin fårvallningskurs, men det räcker inte för att övertyga mig är jag rädd. Inte ens det praktiska i att den slafsar i sig allt som Marta, 5 år, tappar på golvet (mat - och annat).
Ta istället mina föräldrars gamla döva svarta gubbkatt Yoda, som ägnar det mesta av sina dagar åt att ligga hoprullad i ett hörn sova. Och nätterna med för den delen. Mycket praktiskt. Sen när folksen kommer hem från jobbet kommer han dragandes inifrån huset någonstans och sätter sig lugnt tillsammans med dem och socialiserar lite medan de läser dagens post och reklam. Sen går han ut en stund - alldeles själv. Han är så gott som alltid beredd att ta emot gos om man känner sig givmild, men kräver det sällan. Och på kvällarna ligger han gärna och värmer min fars mage framför tv:n. De enda gånger han på allvar försöker påkalla ens uppmärksamhet är om man har undlåtit att fylla på hans matskål eller inte har förstått att ytterdörren borde vara öppen just då så att han kan gå ut eller in. Till Yodas nackdel kan möjligen räknas den vana han har tagit sig sen han började höra dåligt - att gå runt och låta "MAAAAAOOOOOOWWWEEEEEAAAAAAAHHH" så hela huset skakar och man tror att han ska dö (kan ibland upplevas på ts i GW-kanalen) - men det är ju faktiskt bara ibland, och man vänjer sig (och inte har han ont heller även om det sannerligen låter så).
Well... I rest my case!
