Hej kamrater!
Jag måste dela med mig av en upplevelse jag och familjen hade i svampskogen i söndags. . .
Vi åkte ut vid tolvtiden för att försöka hitta ett av Gunslingers bästa kantarellställen i skogarna utanför Kungsbacka. Efter 20 minuters irrande på små skogsvägar hittade vi äntligen stället. Påsar fram och ut i skogen med fru och tre barn. De följande två timmarna tillbringade vi i total avsaknad av kantareller, kringklafsande i sumpig träskmark och med sjunkande humör. Vi hittade trots allt några fina Karljohansvampar och en hel del lingon, men när så regnet började falla bestämde vi oss för att det fick räcka för dagen. -Tillbaks till bilen!
Men var är bilen? Det tog ytterligare en timma att hitta ut ur skogen och komma ut på en liten grusväg. Vilken väg det var, eller vart den gick hade vi ingen aning om - än mindre var vår bil stod parkerad. Som tur var lyckades vi stanna en förbipasserande bil och fick anvisningar till huvudvägen, varifrån jag var hyffsat säker på att jag skulle kunna backtracka och hitta vår bil.
Väl ute på huvudvägen - också det en väldig liten grusväg mitt ute i skogen- bestämmer vi oss för att dela upp oss. Min fru tar barnen och går ner till en idrottsstuga som ligger i närheten, och jag (hjälten) löper iväg för att ensam kämpa mig igenom skog och snår för att hitta bilen och hämta upp resten av familjen så fort som möjligt. Eftersom det regnade, och eftersom det började bli ganska sent på eftermiddagen bestämde jag mig för att jogga. När jag så sprungit i 30 minuter och började få svårt att ignorera blodsmaken i munnen kunde jag inte längre förneka det uppenbara. - Jag hade sprungit åt helt fel håll och troligtvis var jag längre från vår bil än jag varit på hela dagen. Som tur är besitter jag en hel del överlevnadskunskap och var inte orolig. Jag bestämde mig för att helt enkelt knacka på ett hus och försöka förklara min prekära situation.
Det blev riktigt pinsamt för mig, eftersom jag inte kunde svara på vart jag parkerat bilen. Jag kunde inte ens ge en vettig vägbeskrivning. Vi hade ju irrat runt på skogsvägarna i 10 minuter innan vi ställde bilen, och jag hade ärligt talat ingen aning om vilken väg vi svängt in på, eller hur långt från huvudvägen vi hade kört. Den snälla mannen som öppnat dörren packade in mig i sin folkabuss och tillsammans körde vi runt en bra stund innan vi tillslut hittade bilen. Jag kunde ha svurit på att den stod någon helt annan stans, men registreringsnumret stämde, och nycklarna passade, så det var onekligen min bil. 4 timmar efter det att vi först bestämt oss för att åka hem kunde jag så tillslut hämta upp famliljen och åka hem.
Den verkliga ironin i det hela var att bilen stod parkerad ca 100 meter från det ställe där vi först snubblat ut ur skogen utan att veta var vi var. Hade vi gått åt andra hållet hade vi hittat den direkt. De fina Karljohansvamparna vi hittat visade sig dessvärre vara Gallsopp (oätlig) och gick i soporna. Så det enda jag fick för utflykten var 1 deciliter lingon och fruktansvärt ömma ljumskar efter att ha sprungit 1 mil på oljegrus i gummistövlar.
HEJ KOLLIKOCK!
